Romanen "Jag kallades en dum blondin" handlar om Emilia, från 1961 till 2009. 

I gymnasiet blir hon offer för en liderlig lärare. Som ung reporter på det två största morgontidningarna stoppas hennes karriär av ryktesspridning. Hon kallas "isljungfru" och "dum blondin". På Swedish Propaganda Service i New York blir hon isolerad i en städskrubb när hon vägrar ha sex med sin chef och sen kommer på honom mitt i ett samlag med en bibliotekarie. 

När hon jobbar för VTV:s stjärnreporter i New York får hon veta att hon är chanslös om hon inte tillbringar en weekend på Barbados med tv-stjärnan.

En filmdiktator försöker krossa henne. Som pressekreterare på ett statligt verk upptäcker hon att generaldirektören gör skäl för öknamnet Krokodilen. 

Mannen hon gifter sig med förvandlas gång på gång till ett attackerande monster. 

Som ensamstående mamma försöker hon rädda sin annorlunda dotter från mobbning i en tid då man ansåg att mobbning inte fanns.

Emilia räddas ur alla dessa mardrömmar genom en sjukdom, ett oväntat återseende och genom en ungdomsdröm som blir verklighet.

Ella är livrädd för sin make och vill skilja sig. Men är det möjligt? Hon är 96 år, tar morfin och 10 andra mediciner mot värk. Hon ser bara på ett öga. Ryggen är sned och hon kan ta endast några få steg med hjälp av sin rullator.

När äldsta dottern och svärsonen erbjuder hjälp börjar en psykologisk thriller. Maken är hämndlysten och utgången är oviss.

Dramat är sammanflätat med det förflutna. Där finns kärlek, svek och har. Manipulation och maktbegär. Religiös fanatism och narcissism. Barns utsatthet. Avundsjuka. Kamp för överlevnad. Ambition och nederlag.